Prokriminella attityder

När det gäller RBM-B identifierades endast 32 procent av dem som klienter med ökad risk för återfall, vilket innebär en hög risk som faktiskt minskade under studieperioden. En del av detta kan förklaras med att insatserna för att behandla kriminalvården mot dem faktiskt har haft effekt. Men det här är en av de saker vi vill titta på och ytterligare kalibrera instrumentet så att, enligt Emma Ekstrand, överskattat, inventeringen kan bli mindre.

Kriminalvården ska också försöka anpassa verktyget för särskilda grupper av brottslingar, till exempel dömda sexualbrottslingar eller personer som dömts för våld i nära relationer. Men du kan inte förvänta dig att verktyget någonsin gör helt exakta uppskattningar. Totalt inkluderades mer än 2 klienter som fängelse eller böter. Myndigheten granskade sina resultat i bedömningen, oavsett om de ansågs låga, medel eller hög risk vindkraftverk prislista återvända till brott efter tvång.

Detta jämfördes med om människor faktiskt återställdes till brott, vilket mättes två gånger - efter 12 och 24 månader. Uppgifter om återfall i brott kom från Kriminalvårdens eget register och kriminalvården, vilket innebär att till exempel brott som lett till böter inte ingår. Undersökningen visar att klienter som betraktades som högriskpersoner oftare och snabbare övergav brott än de som ansågs vara medelrisk.

De som ansågs ha en genomsnittlig risk vägrade i sin tur oftare och snabbare än de som ansågs vara låg risk. Verktyget verkar fungera lika bra som kvinnor, men var något mer exakt för äldre än yngre kunder. RBM-B är uppdelad i två delar. Uppsägningsprocessen är svårare för denna grupp än för andra, men forskning visar att även de mest kriminella och ihållande brottslingarna har möjlighet att stoppa brott om de ges rätt förutsättningar.

En viktig faktor i detta avseende är kognitiva förändringar, som ger möjligheter till identitetsförändring hos en person, från en självständig ålder där deltagande i brott ingår som en viktig del, till en där prokriminella attityder person anser sig vara något annat än en brottsling. Det är också viktigt att utveckla närmare band med det vanliga samhället genom utbildning, arbete och andra former av interaktion med prosociala individer.

Forskningens betydelse för det förebyggande arbetet, kombinerat med kunskap om ålder, brottslighet och kriminell karriär, visar att forskning om förebyggande av individuell brottslighet, som har störst potential att minska brottsligheten, är de som minskar förekomsten av riskfaktorer för brott bland barn och ungdomar innan de kommer i kontakt med rättsväsendet.

Många brottslingar åtalas aldrig för ett brott under den mest brottsliga perioden i den åldersrelaterade brottskurvan. Rättsväsendets förmåga att påverka ungdomsbrottslighet och risken för framtida brott genom individuella förebyggande insatser är således begränsad i detta viktiga skede av livet. Forskning visar konsekvent en koppling mellan risken för att delta i brott och individens neuropsykologiska tillstånd, liksom faktorer som är förknippade med störningar i de vanliga socialiseringsprocesserna som förekommer i familjen och skolan.

Det innebär att insatser som stärker föräldrars, förskolors och skolors förmåga att ge särskilt utsatta barn en positiv utveckling kan få betydande förebyggande effekter. Skolan har också möjlighet att ytterligare stärka det förebyggande arbetet genom att inkludera program som förbättrar barns sociala färdigheter, självkontroll och problemlösningsförmåga inom ramen för undervisningen.

Både skolan och föreningslivet kan också spela en viktig roll genom att uppmärksamma barn som uppvisar riskfyllda beteenden och genom att samarbeta med andra deltagare som har möjlighet att erbjuda insatser inom sitt ansvarsområde, inklusive vård och socialtjänst. Rättsväsendets reaktion kan ha både positiva och negativa konsekvenser för risken för återfall inom ramen för straffrättsliga sanktioner kan ha både positiva och negativa konsekvenser för risken för återfall.

Detta gäller både unga och vuxna brottslingar. Den centrala faktorn är om böterna är proportionella och dess innehåll är proportionellt mot personens risknivå. Insatserna måste anpassas till en persons risknivå för att uppnå önskad effekt. Intensiva ansträngningar krävs för att uppnå förändring hos personer med hög risk, prokriminella attityder mindre mellanliggande reaktioner har en bättre effekt på personer med låg risk.

För dem med låg risk kan intensiva åtgärder, till exempel genom fängelse eller institutionell placering, leda till en ökad risk för fortsatt brottslighet genom att störa en varför spricker tarmen koppling till sammanhang prokriminella attityder bidrar till låg risk, såsom familj, utbildning och arbete.

Forskarna tror att dessa typer av negativa effekter är större prokriminella attityder ungdomar än för vuxna, eftersom effekterna uppstår vid en tidpunkt då hjärnan är mer formbar och känslig för stress. Andelen lågriskpersoner som kommer i kontakt med rättsväsendet är också den högsta bland ungdomar. Utpressning, upphävd och rehabilitering i enlighet med förebyggande teorier kan ha en straffrättslig påföljd, vilket är ett inflytande på grund av försämring, upphävd och rehabilitering.

Allmän forskning visar att det brottsliga systemets avskräckande funktion inte kan lita på som ett verktyg för att minska brottsligheten. Oförmågan hos brottslingar med hög frekvens kan dock ha en betydande inverkan på brottsligheten, även om effekten av oförmåga minskar med brottslingens ålder. Denna minskning beror på kan jag testa för hjärnhinneinflammation på vårdcentralen brottsligheten minskar med åldern, även bland högfrekventa vuxna brottslingar.

Å andra sidan, oförmågan att kosta, ineffektivt förebyggande, när man hänvisar till lågfrekventa brottslingar, som utgör majoriteten av vilka är dömda för brott. Effekten av funktionshinder är också mindre för ungdomar som ofta begår brott i grupper, liksom för typer av brott där det finns en så kallad kompensationseffekt. Dessa inkluderar till exempel läkemedelsförsäljning och andra typer av organiserad brottslighet, där nya människor kan rekryteras eller överföras till uppgifter som tidigare utförts av personer som berövats sin frihet.

Dessutom visar forskning att frihetsberövande kan ha en kriminell inverkan på barn i frihetsberövande. Under perioder med en växande fängelsebefolkning blir det därför nödvändigt för andra samhällsaktörer som förskola, skola, socialtjänst och lokala brottsförebyggande aktörer att ägna mer resurser åt dessa barn och deras utveckling. De största möjligheterna som minskar brottsligheten finns i den rättsliga rehabiliteringsfunktionen.

Väl genomförda evidensbaserade rehabiliteringsinsatser inom institutioner, fri vård och socialtjänst kan minska brottsligheten och därmed brottsligheten och öka tryggheten i samhället. På lång sikt kan sådana insatser också ge socioekonomiska fördelar i form av både ökade skatteintäkter och minskad börda för olika sociala trygghetssystem. Enligt studien fokuserar effektiva rehabiliteringsåtgärder på att fokusera på att förändra synen på löner, värderingar och tankesätt genom insatser som är anpassade till personens riskbild och förutsättningar.

För att få effekt måste personal inom kriminalvården och socialtjänsten ha rätt utbildning och att insatser görs i en miljö där personalen har tillräckligt med tid och resurser för att kunna göra tillräckliga insatser. Det är också viktigt att brottsbekämpning är utformad på ett sådant sätt att dömda brottslingar får möjlighet att utveckla närmare band med det vanliga samhället genom utbildning, arbete och andra former av interaktion med prosociala personer.

En svår men viktig balanseringsstudie om förebyggande av enskild brottslighet visar att om rättsväsendets enda syfte var att minska risken för fortsatt brottslighet skulle det vara klokt att ha ett system där samhällets svar på brottslighet formulerades utifrån brott är den risknivå och de ansträngningar som har störst potential att stödja uppsägningsprocessen. I ett sådant reaktionärt system kommer straffvärdet av en enskild straffrätt att vara en sekundär utgångspunkt för att välja en rättslig myndighet.

Samtidigt är rättsväsendets roll i samhället mycket bredare än detta. Förutom individuellt förebyggande bör rättsväsendet bland annat straffa symbolisk distansering från olagliga handlingar och ge ersättning till offren. Således har rättsväsendet flera olika mål, som ibland kan motsäga varandra. Det är osannolikt att det finns något sätt att uppnå dessa olika mål på ett sätt som är optimalt för alla.

Principerna i central straffrätt, såsom proportionalitet och likvärdighet, innebär till exempel att bötesmätningen och valet av böter baseras på straffrätt.

I allmänhet innebär detta att beslut på det straffrättsliga området står inför svåra val när det gäller att bestämma balansen mellan de positiva och negativa konsekvenserna av olika prioriteringar mellan rättsväsendets mål.